Tack och lov, Jonny!

En synnerligen meriterad spelman och pedagog fick i somras ta emot stipendiet till Knis Karl Aronssons minne, 25.000 kronor. Jonny Soling, bosatt i Skattungbyn, har varit lärare för många tusen fiolspelare. Han har dessutom, periodvis, varit en flitigt turnerande musiker både i Sverige och utomlands.

Jonnys och kollegan Kalle Almlöfs kurser vid Malungs folkhögskola är närmast legendariska. Kalle inledde verksamheten. Jonny kom ett år senare, 1979. Kalle har pensionerat sig från lärarjobbet men Jonny, 72, fortsätter. Nu är det distanskurser som gäller med Malung som centrum för verksamheten. Jonny berättar att han och Kalle då i slutet av 70-talet trodde att intresset för kurserna skulle hålla i sig i högst fyra, fem år. Snart är det 40-årsjubileum.

Jonny Soling, stående, och hans första elever på Malungs folkhögskola. Bilden är från december 1979. I motiveringen till Knis Karl-stipendiet 2017 står bland annat: ”Jonny är unik i sitt värv som pedagog (…) med otaliga spelmän från Sverige och världens alla hörn bland sina adepter.” Foto: Hans Bohm

Jonny Soling, stående, och hans första elever på Malungs folkhögskola. Bilden är från december 1979. I motiveringen till Knis Karl-stipendiet 2017 står bland annat: ”Jonny är unik i sitt värv som pedagog (…) med otaliga spelmän från Sverige och världens alla hörn bland sina adepter.”
Foto: Hans Bohm

Vid sidan av lärarjobbet knöt Jonny kontakter med några äldre spelmän som blev viktiga förebilder. Det gäller främst Nils Agermark och Pål Olle. Med den sistnämnde gjorde han bland annat några långa turnéer i USA. Men hade en annan storspelmans funderingar påverkat Jonny åt ett annat håll hade det inte blivit något fiolspelande. Det framgår av Maud Granbergs intressanta och uttömmande artikel i Dalarnas spelmansblad nr 4, 2007 med rubriken: ”Tack och lov att Erik Moraeus gjorde mig förbannad!” /Hans Bohm

 

Tack och lov att Erik Moraeus gjorde mig förbannad!

– Jag är ärlig, när jag säger att jag är tacksam gentemot Erik Moraeus. Jag känner den största tacksamhet och det är på fullt allvar, säger Jonny Soling när han berättar om hur en av Orsas stora folkmusikprofiler försökte få honom att inse att det inte var någon idé att börja spela folkmusik.

Vi sitter och pratar om Jonny Solings utveckling som spelman i hans arbetsrum på Malungs folkhögskola. Det är fullt med pärmar, datorer, CD-skivor och fioler om vartannat. I ett hörn star ett par näverlurar. På en hylla tronar flera pulverkaffeburkar och på väggen hänger ett urklipp med texten: "Det enda goda är kunskap och det enda onda är okunnighet."

Han har arbetat här som fiolpedagog i snart 30 år trots att det inte på något vis var självklart att han skulle slå in på den folkmusikaliska banan. Han kör händerna genom det grå håret och det glittrar i ögonen när han blir engagerad. De bruna skinnbyxorna sitter perfekt och det är lätt att glömma att han nu är en av dem som varit med längst i folkmusiksvängen, hamnat på gubbhyllan som han själv uttrycker det.

Han spelade mycket annan musik i unga år. Han var skicklig på både klarinett och saxofon. Det var musiksällskap och musikkår i Orsa. Han spelade första sax i Leif Borgerts orkester, ett välkänt storband på den tiden. Ibland blev det problem att få komma in till spelningarna på folkparkerna, eftersom de hade 15-årsgräns!

När storbandet lades ned sålde Jonny saxen, klarinetten och till och med grammofonen. Det enda han sparade var grammofonskivorna.

– Vad skulle jag göra med grejorna, funderar Jonny. Jag kunde bara spela efter noter. Jag visste att jag var obotligt omusikalisk. Jag hade ju sett folk som tog fram ett dragspel och kunde spela vad som helst. Jag kunde inte räkna ut hur det gick till.

När Jonny var 25 år arbetade han i Stockholm. Han hade ett bra jobb i den växande databranschen. Det var blazer och pressveck som gällde. Då visste han inte ens att det fanns något som kallades folkmusik. Men på ett kalas hemma i Orsa hörde han för första gången livs levande spelmän. Det var Anders Jakobsson, Perra och Olle Moraeus som spelade låtar.

– Det var starkt! Musiken grep tag i mig. Jag förstod ingenting. Jag hade ju växt upp i Orsa men visste inte att den här musiken existerade, förklarar Jonny.

Eftersom han hade fått en tvärflöjt som delbetalning för klarinetten, så tog han flöjten och Karl Sporrs uppteckningar med låtar från Orsa och gick hem till Erik Moraeus. Jonnys far, Helge, och Erik arbetade ofta tillsammans.

– Va! Ska du spela det där på flöjt, sa Erik Moraeus och skrattade när han såg noterna med Orsalåtar.

– Menar du att jag ska spela det på fiol, undrade Jonny.

– Nej, du är ju 25. Man kan inte börja så sent. Man ska vara sju eller högst 14 år. Dessutom är du ju vänsterhänt. Fiolpedagogen här i byn tar inte emot såna. De kan inte lära sig att dra stråken.

– Man kan inte lära sig den här musiken. Den har man, fortsatte Moraeus.

Jonny Soling kommer ordagrant ihåg hur orden föll. Han minns också att det började koka av ilska i honom. Han åkte direkt hem till en morbror som hade en fiol. Den fick han låna. Sen bar det av till Olséns bokhandel. Där köpte han "Fiolspelets ABC" och så började han att på egen hand botanisera i konsten att hantera en fiol. Han lyssnade på inspelningar och skaffade noter.

– Det som Erik sade var som en spark i magen på mig, berättar Jonny. Det kanske inte är det allra bästa pedagogiska exemplet, men det fungerade bra på mig.

Det blev aldrig någon stor sak av det som hände dem två emellan. De pratade aldrig mer om det. Men Jonny är innerligt tacksam för att han på det här viset fick hjälp att ge sig i kast med folkmusiken.

Det var med stor lust och kraft som Jonny försökte klura ut hur det musikaliska systemet fungerade. Nu blev hans fanatiska sida en tillgång. Han åkte tidigt till arbetet i Stockholm och stannade sent för att slippa bilköerna. Han slängde i sig lunchen. På så sätt kunde han spela fiol två timmar på jobbet varje dag. Han gav sig inte, trots att han hade ont överallt. Han kunde varken sitta eller stå. De första fem åren lärde han sig en ny låt varje dag, och han gjorde listor på allt han lärt sig.

Man skulle kunna tro att han var sugen på att ge sig iväg på spelmansstämmor när han börjat få en repertoar. Men icke! Den första sommaren höll han sig hemma. Han hade räknat ut att det gick bort för mycket tid från övningarna om han for till Bingsjö och Delsbo.

Efter ett tag kände Jonny att han behövde en lärare. Men att hitta en folkmusiklärare och en som var villig att ta sig an en elev som var över 25 och vänsterhänt var inte det lättaste. Spelmannen Björn Ståbis far, Erik, tipsade om Ole Hjort. Ole var både skicklig klassisk violinist och fiolelev till Hjort Anders i tonåren.

Men det tog sin tid att övertyga Ole att bli Jonnys lärare. Till sist fick Jonny lov att använda sig av ett speciellt trumfkort. Jonny kunde hjälpa Ole att föra över gamla trådinspelningar med Hjort Anders till rullband mot att Ole skulle ge Jonny lektioner!

Samarbetet och samvaron med Ole var och är fortfarande väldigt viktigt för Jonny. Det var första gången han umgicks på riktigt med en vuxen man. Andra som på liknande sätt har betytt mycket är bland andra Påhl Olle och Nils Agenmark.

Jonny började spela fiol i januari 1971. Året därpå blev han antagen till experimentutbildningen Sämus på Musikhögskolan i Göteborg under Jan Lings ledning. Redan första året började Jonny själv undervisa i låtspel! Han spelade oerhört mycket och försökte sig på att göra stämmor. Det var under tiden i Göteborg som det långvariga samarbetet med Malungsspelmannen Kalle Almlöf startade. Kalle ringde och frågade om han fick bo hos Jonny inför ett tv-framträdande tillsammans med organisten Merit Hemmingsson. Jonny kunde nu stämmor till sju låtar. Merit blev eld och lågor när hon hörde hans spel.

– Du måste vara med på vår turné, utbrast hon.

Sagt och gjort! Utrustad med folkloristisk skjorta med vävt band i midjan blev det folkvagn till olika kyrkor, visklubbar, pubar och krogar. Jonny kommer ihåg att det var proppfullt i Orsa kyrka.

– Jag fick vara med! Bananskalet halkade åt rätt håll för mig. Jag fick göra väldigt många stämmor. Då är det klart att man lär sig.

Jonny och Kalle blev också två av de fyra elever som Ole Hjort handplockade till den första pedagogiska utbildningen för spelman vid Musikhögskolan i Stockholm. De två andra var Kungs Levi och Bo Isaksson.

– Då var det svårt att se att jag skulle kunna försörja mig på att lära ut folkmusik, säger Jonny. Men det är klart att jag ville bli pedagog, Jag hade ju själv brutit igenom en livslögn. Jag var inte omusikalisk. Jag hade lärt mig en massa låtar. Det var min mor som öppnade ögonen på mig. Hon hade hört mig vissla på toaletten när jag stod och kammade mig.

– Kan du vissla å nu, konstaterade hon. Nu har det hänt nåt.

Efter några sommarkurser var för sig och tillsammans pratade Jonny och Kalle om att starta en folkmusikutbildning på Malungs folkhögskola för vuxna elever. Kalle var först ut med en terminskurs, Sedan fick Jonny möjligheten att ta hand om en längre kurs. Den löpte under ett år. Till att börja med hade den kursen en pedagogisk inriktning.

Nu (hösten 2007) är Jonny inne på den 57:e terminen. Han riktigt strålar när han bedyrar att det fortfarande är väldigt roligt.

– Jag är väldigt intresserad av de mänskliga aspekterna i fiolspelandet. I början av 70-talet drev vi hårt frågorna om att alla kan! Nu tycker jag att den intressanta frågan är: Vad är det som hindrar oss från att bli bra på fiol? Jag försöker fånga svaren på den frågan varje dag. Det handlar förstås mycket om självförtroende. Många vuxna har svårt att ge sig hän. De är inte tillräckligt fanatiska. Barn har ofta en naturlig fanatism. De går helt och hållet in i en ny värld. Där vill de vara och få hålla på ifred. Det gäller att återerövra den sortens fanatism.

Varför var det så många som så snabbt lärde sig spela fiol på 70-talet, frågar Jonny retoriskt. Jo, då var det tillåtet att vara fanatisk.

– Jag är övertygad om att det går att lära sig mycket som vuxen. Det gäller att ta sig själv på allvar, var man än är i livet.

Vi pratar mer om självförtroende. Jonny var blyg som liten. l skolan rodnade han vid blotta tanken på att han skulle kunna få en fråga. Muntlig framställning var rena skräcken! Men en tanke slog honom inför en uppgift att berätta något inför klassen. Jonny kom att jämföra sig med fadern.

– Han pratade jämt. Det spelade ingen roll om det var många åhörare eller bara en, och det såg ut som om han gillade det. Tänk om jag var lik honom!

Det var startskottet till en annan självbild för Jonny. På bara en vecka genomgick han en förändring. Sen har han fortsatt att bygga upp ”ett slags generaliserat självförtroende”.

– Det uttrycket har jag hittat på själv, säger han och flinar illmarigt. Jag är ganska trygg nu.

Att vara en skicklig pedagog handlar också om att dra nytt av sina insikter om att vara människa.

– Jag vill försöka lyfta mina elever också på ett mänskligt plan, få dem att förlösa sig själva. Det som kan ge folk självförtroende är värt all ansträngning. Ett rejält självförtroende slår alla pedagogiska system.

Hittills (hösten 2007) har 12 096 elever gått på kurs i folkmusik på Malungs folkhögskola. Då är både långa och korta kurser inräknade. En del av eleverna har gått på flera olika kurser. Men det blir trots allt en försvarlig mängd människor som låtit sig inspireras av bland andra Jonny Soling.

Det unika med skolan är att i Malung finns inga inträdesprov. De lottar fram deltagarna. Ibland har folkmusikpedagogerna i Malung blivit utskrattade av kollegor från andra musikutbildningar med kommentarer som: "Hur vet ni då att ni får de bästa?" Svaret har blivit: "Det är de som söker som bäst vet vilka som behöver kursen mest."

Man skulle kunna tro att Dalarnas spelmän vore stolta över en sådan folkmusikinstitution som Malungs folkhögskola, men det finns de som uttrycker en rädsla för att alla elever kommer att låta lika som Jonny och hans arbetskamrater. Jag kontrar med att jämföra med spelmanslagen. Där vill vi ju att deltagarna ska spela likadant.

– Det finns alltid eldsjälar som säger att de värnar musiken. Men vad du än gör så förändras den, säger Jonny och citerar Björn Ståbi: ”Folkmusiken är som den är, och den blir som den blir.”

– De som ifrågasätter vår verksamhet vet för det mesta inte vad vi gör här på skolan, säger Jonny. Förutom att lära sig låtar jobbar vi också med mycket annat, som till exempel att få en bra ton, att spela rent, att härma, att undvika skador och att bli bra samspelsmusiker.

Nu har kritiken lugnat ner sig.

För Jonnys egen del ser han lektionerna och musicerande som ett enda stort utforskande. Han vet inte om det hörs, men han tycker att hans spel utvecklas och förändras. Det känns levande och starkt.

Jag frågar Jonny hur han vill bli uppfattad.

– Jag vill att folk ska tycka att jag är en duktig lärare och bra på att spela fiol. Annars är jag en vanlig man, svarar han.

– Jag vill vara i nivå med dem jag arbetar med. Jag hoppas att jag har lyckats skapa en mer avspänd relation till mina elever, säger han och berättar om vilken respekt han kände och hur han såg upp till Nils Agenmark.

Nu har Jonny uppnått den ålder då han är en av de mer erfarna. Sextiotvå för att vara exakt. Men han är inte alls färdig.

– Färdighetsträning karaktäriseras av att man aldrig blir färdig, säger han fyndigt.

Jag undrar hur han gör för att behålla gnistan.

– Jag samlar på saker som visat sig intressant, svarar han. Jag ägnar mig åt en sorts nyfikenhetsskolning. Hittills har jag inte träffat på nåt som varit tråkigt. Jag har inte haft en enda tråkig dag på skolan. Men det är en fråga om inställning. Man måste ge sig hän!

– Musik är livsuppehållande. Den övertygelsen har jag fått av några äldre. De tycks ha kommit på hur man håller sig levande tills man dör, slutar Jonny Soling.

Vi har suttit länge och pratat. Men fortfarande hörs musiken en trappa ned. Det riktigt ångar ut från danssalen. Folkhögskoleeleverna har ännu inte spelat upp till kvällens sista dans.

Text: Maud Granberg, Publicerat i Dalarnas spelmansblad nr 4, 2007

46 år innan Jonny Soling fick Knis Karl-stipendiet ses han här på bild tillsammans med just Knis Karl Aronsson och några andra spelmän som haft stor betydelse för honom. Bilden är från Husmodersskolan i Veteli i Österbotten, Finland. Där bodde två busslaster dalaspelmän i samband med Kaustinen Folk Music Festival i juli 1971. Jonny, tvåa från vänster, var färsk spelman. Han hade börjat spela i januari samma år trots att Erik Moraeus, fyra från väster i främre ledet, sagt att han var för gammal. Knis Karl står med långrock längst fram till höger. Med hatt i bakre raden finns en person som skulle bli Jonnys nära spelkompis och kollega vid Malungs folkhögskola i mer än 35 år, Kalle Almlöf. Till vänster om Jonny står hans lillebror Kalle. Till höger om Erik Moraeus ses Kungs Levi Nilsson, senare kurskamrat med Jonny på Musikhögskolan, och Olle Moraeus som tillsammans med andra unga Orsaspelmän inspirerade Jonny till att slå in på en ny musikalisk väg. Foto: Hans Bohm

46 år innan Jonny Soling fick Knis Karl-stipendiet ses han här på bild tillsammans med just Knis Karl Aronsson och några andra spelmän som haft stor betydelse för honom. Bilden är från Husmodersskolan i Veteli i Österbotten, Finland. Där bodde två busslaster dalaspelmän i samband med Kaustinen Folk Music Festival i juli 1971. Jonny, tvåa från vänster, var färsk spelman. Han hade börjat spela i januari samma år trots att Erik Moraeus, fyra från väster i främre ledet, sagt att han var för gammal. Knis Karl står med långrock längst fram till höger. Med hatt i bakre raden finns en person som skulle bli Jonnys nära spelkompis och kollega vid Malungs folkhögskola i mer än 35 år, Kalle Almlöf. Till vänster om Jonny står hans lillebror Kalle. Till höger om Erik Moraeus ses Kungs Levi Nilsson, senare kurskamrat med Jonny på Musikhögskolan, och Olle Moraeus som tillsammans med andra unga Orsaspelmän inspirerade Jonny till att slå in på en ny musikalisk väg. Foto: Hans Bohm