Brev från en dragspelman

Vilka musikinstrument som hör till spelmansmiljön är en fråga som lever så länge som det finns regler och åsikter som skiljer ut vilka instrument som passar för folkmusik. Ett exempel där detta blir tydligt är uppspelningarna för Zornmärket där det finns definierade gränser för vilka instrument som ryms i den musik som Anders Zorn ville främja och bevara. Bertil Skeri ställer sig i följande text frågan om tiden snart är inne att välkomna det kromatiska dragspelet att spela upp för märke.

Artikelförfattaren tillsammans med två guldspelmän, Pers Hans Olsson och Anders Jacobsson. Foto: Kjells Foto

Spelmansrörelsen - Dragharmonika

I boken “Spel opp I Spelmänner” som behandlar Nils Andersson och spelmansrörelsens utveckling, skriven av Otto Andersson (utgiven 1958 av AB Gustaf Lindströms boktryckeri), hittar man flera intressanta åsikter och citat om dragspel i spelmansrörelsen.

“Ett instrument, som fick stor spridning i Sverige under senare hälften av 1800-talet, var dragspelet. Lättheten att spela och möjligheten att utföra ett ackomanjemang till melodin gjorde dragspelet populärt. Inom spelmansrörelsen har det dock varit illa sett och ansetts medverka till den genuina folkmusikens tillbakagång. Vi får i det följande läsa många skarpa uttalanden om dragspelet. Men det bör kanske tilläggas, att dessa uttalanden gäller äldre typer och icke de mycket utvecklade moderna dragspel, som virtuoserna använder i våra dagar” (skrivet 1958).  Det är således de tidiga diatoniska enklare dragspelen, numera kallade durspel som här åsyftas och utgör ett hot mot fiolmusiken.

Av både Anders Zorn, Nils Andersson och även Hugo Alfvén citeras i boken skarpa uttalanden och uttryckt oro över hur dessa dragspel inte kunna följa och sekundera ett stämspel med två eller fler fioler.

I ett brev som Zorn skriver till Nils Andersson, där han tackar för “en storartad gerning” med att bevara för all framtid åt Sverige en sådan samling konstskatter, (Svenska Låtar) vårt folks känslostämning under så många sekler. Zorn avslutar sedan brevet “Men jag är sjelf fullkomligt obildad och har endast liksom Ni ett varmt intresse för att ej låta våra hjerterötter torka ut och dödas af innehållslöst nytt kram på dragspel”.

Hugo Alfvén återger i en artikel i Svenska Dagbladet en delvis fackbetonad skildring av låttävlingarna i Mora, Sandängarna i juni1907 där han var en av prisdomarna. I slutet av artikeln berättar Alfvén om sitt samtal med några spelmän från Älvdalen på hemväg från tävlingen; det gällde dragharmonikan:

“-Nå, dras det mycket på handklaver här uppåt, kastar jag fram.

-Åh nej, det vore synd att säga, vi tycker att det är liksom litet simpelt, men neråt landet har jag hört att det tagit stark fart.

-Hör på, käre Lång Lars, säger jag, och fattar spelmannen hårt i armen,  hör på vad jag nu säger dig och säg det vidare till alla du känner: hugg sönder alla dragspel du träffar på din väg, bränn upp dem, skär dem i stycken, trampa dem fördärvade och kasta dem i svinstian, ty där höra de hemma;  jag skall säga dig på vilken grund:  dragspelet är som regel byggt på en enda durskala och besitter endast tre olika harmonier och dessa tre harmonier står även i dur. Nu är saken den, att nästan alla av våra vackraste låtar går antingen i moll eller växelvis i dur och moll och skifta även i olika tonarter.  Fiolen – liksom klarinetten m.fl. instrument – hara l l a skalans toner, på den kan man spela i alla tonarter, både i moll och dur, och alltså även alla låtar. Tänk dig nu när en dragspelare skall lära sig exempelvis Oxbergsmarschen, som oupphörligt skiftar i dur och moll i glädje och sorg. Han kan ej göra en enda modulation på sin flåsande bälg, utan förfalskar marschen och gör den till den vedervärdigaste olåt, vari man knappast mer kan spåra den ursprungliga melodin......

- Jag förstår, det är ungefär som då man speglar sig i en sådan där silverkula som de har på stolpar i sina trädgårdar, avbryter Lång Lars och spottar. Du talar som en präst från sin stol, och nog tusingen ska jag börja märka dem med mina klackjärn när jag kan komma åt. Säkert! “

Med dessa dokumenterade historiska inriktningar från inflytelserika personer i spelmansrörelsen kan man tycka att det är märkligt att det blivit så att Zornmärkesnämnden tillåtit durspelare att få spela upp för en riksspelmanstitel medan dörren fortfarande hålls stängd för kromatiska dragspel.

En minoritet bland oss dragspelare ser oss främst som dragspelmän och spelar helst spelmansmusik, och helst i samspel med fioler och andra instrument som kan spela upp för Zornmärket. Tiden kanske inte ännu är inne, men instrumentets traktör borde kunna bedömas utifrån samma förutsättningar som alla nu godkända instrument.

/Bertil Skeri